All I need is that feeling of freedom
I min bästa dröm dog jag
Den bästa dröm jag någonsin haft i livet drömde jag när jag var 15 år och jag minns den som om den var igår. Jag minns varje detalj, varje plats, ansiktsuttryck på människorna, handlingen, början, mitten och slutet. Det är den vackraste dröm jag haft - och i den drömmen dog jag.
Jag befann mig i Gällivare och det var sommar. Dundret, skidanläggningen, var däremot en vulkan. Alla var vi sorglösa och jag och min pojkvän allra mest. Jag minns att vi var hungriga, kivades lite om vilken restaurang vi skulle gå till för att äta. Vi bodde nämligen i Umeå och var av outgrundlig anledning på besök i Gällivare för skoj skull. Plötsligt fick Dundret ett utbrott.
Det var förfärligt: lavan flöt överallt och slukade hus och fordon och människor omkring oss. Lavan tvingade oss närmare och närmare vattnet och till slut klättrade vi upp på varsin stor träbit - förmodligen delar av väggar från förstörda hus - och flöt ut på sjön (i verkliga livet finns ingen sådan sjö som fanns i min dröm, men... så är det i drömmar).
Vi drev längre och längre ut och plötsligt började träytorna vi satt på luckras upp, för vattnet hade blivit till syra på grund av allt svavel som vulkanutbrottet utsöndrat (som i Dante's Peak, om ni sett den). Min pojkvän höll på att flippa ur, han flyttade sig omkring på sin flytande del som höll på att försvinna inför våra ögon och skvätte syran omkring sig och skrek "Vi kommer dö!".
Självklart skulle vi dö. Vi skulle sjunka och dö i frätande syra. Men jag ville inte att han skulle dö i panik, så jag frågade: "Vad ska du äta när du kommer till himlen?". Han var arg och skrek något om att jag inte förstod allvaret, men jag fortsatte prata lugnt och säga att jag skulle äta kall glass - för det var väldigt hett av syran i drömmen. Han skojade om att jag borde äta Turkisk Peber, eftersom jag tydligen gillade hetta. Till slut pratade vi bara om allt vi skulle göra och äta och tänka när vi kom till andra sidan. Och så hände det... så dog vi.
Det var som om en kamera flög högre och högre upp från oss. Jag såg hur det vi satt på började gå sönder mer och mer och hur han hade stora sår av syran där den skvätt upp på honom. Jag vet att vi pratade om vad vi skulle ta för oss i himlen, men jag hörde mindre och mindre och såg mindre och mindre. "Skärmen" blev vit och konversationen ersattes långsamt av ett brus.
Plötsligt var det vita snö och bruset var ljudet av våra snowboards stålkanter som drog stora repor - vi skapade flätor bestående av åttor i snön. Vi skrattade och körde i snön som vilda - och vi var döda. Men aldrig har jag känt mig så salig som då, i den stunden, när jag fick se vad himlen var.
Självklart skulle vi dö. Vi skulle sjunka och dö i frätande syra. Men jag ville inte att han skulle dö i panik, så jag frågade: "Vad ska du äta när du kommer till himlen?". Han var arg och skrek något om att jag inte förstod allvaret, men jag fortsatte prata lugnt och säga att jag skulle äta kall glass - för det var väldigt hett av syran i drömmen. Han skojade om att jag borde äta Turkisk Peber, eftersom jag tydligen gillade hetta. Till slut pratade vi bara om allt vi skulle göra och äta och tänka när vi kom till andra sidan. Och så hände det... så dog vi.
Det var som om en kamera flög högre och högre upp från oss. Jag såg hur det vi satt på började gå sönder mer och mer och hur han hade stora sår av syran där den skvätt upp på honom. Jag vet att vi pratade om vad vi skulle ta för oss i himlen, men jag hörde mindre och mindre och såg mindre och mindre. "Skärmen" blev vit och konversationen ersattes långsamt av ett brus.
Plötsligt var det vita snö och bruset var ljudet av våra snowboards stålkanter som drog stora repor - vi skapade flätor bestående av åttor i snön. Vi skrattade och körde i snön som vilda - och vi var döda. Men aldrig har jag känt mig så salig som då, i den stunden, när jag fick se vad himlen var.
