Darken your clothes and strike a violent pose...

Jag är verkligen helt förkrossad idag. Okej, jag är sjuk i utmattningssyndrom, vilket i princip innebär att jag är sjukskriven just på grund av att jag är medicinskt förkrossad. Men idag är jag alldeles särskilt förkrossad.

 

Idag har jag varit sjukskriven från mitt arbete sedan slutet av april. Fyra månader. Jag är inte på något sätt friskare idag än första dagen på jobbet. Det i sig är förkrossande. Men idag... värre än någonsin.

 

Ni förstår, jag hade chansen att skriva en bok. En riktig roman. Jag skulle bli författare, precis som jag skrev i Mina vänner-boken när jag var nio bast. Jag skulle bli behjälpt av min favoritlärare Elisabeth och min favoritpoet och före detta mentor Solja (som dessutom skrivit en helt otroligt fascinerande roman som heter Mogen för skrubben). Men jag får inte. Jag får inte för försäkringskassan.

 

När jag gick in i väggen förlorade jag allt. Förmågan att läsa och hålla tråden i dialoger är bara en pyttedel. Lusten, orken, sömnen och aptiten är andra saker jag förlorade. Att klara av att sätta igång tvättmaskinen eller att komma ihåg hur man signerar dokument med BankID, trots att jag gjort det i snart tio år, är omöjligt. Det enda jag fick behålla var min förmåga och vilja att skriva. 

 

Jag är verkligen förkrossad idag, för det enda som gjort dagarna drägliga är just den här utsikten: att få handledas av proffsen och få känna, för första gången på fyra månader, att jag är duglig. Men idag ringde Försäkringskassan och meddelade att detta skrivande är att betrakta som en "huvudsysselsättning" och om jag är sjuk får jag inte ha en sådan. Trots att jag inte får en enda pinal för det och trots att det var ungefär det enda som jag kunde se som givande arbetsträning. 

 

Nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag får väl sitta här och ruttna och vänta på att bli frisk av att göra ingenting, 

äta ingenting, sova ingenting och vilja ingenting. Det lär ju absolut fungera, det har ju gått sååååå bra hittills. Not.