Farligt ilsket och det spelar ändå ingen roll
Shit, jag har haft lite besökare på den här bloggen. Jag får verkligen passa mig, med tanke på hur cynisk och bitter och ledsen och utlämnande jag är. Det här är inte min "riktiga" blogg, utan en som kom till när jag behövde skriva av mig allt elakt.
Jag tror faktiskt att den kom till efter ett rejält bråk med försäkringskassan, men sedan tog det ett tag innan jag började skriva.
När jag sedan slutade skriva på andra stället så blev den här plattformen viktigare... men ack, så syrlig. Många lär avsky mig om/när de hittar den. Men å andra sidan avskyr jag många också, så det kanske går på ett ut.
Jag blev uppringd igår av två från jobbet idag. "Ingen press eller så, men..." inleddes samtalet. Det är inte så optimalt sätt att inleda ett samtal med någon som är sjuk i UTMATTNINGSsyndrom.
Jag vet inte hur det ska gå in i folks hjärnor att jag är SJUK. Sjuk i huvudet visserligen, men ärligt: skulle de ringa på samma sätt till någon med magsjuka eller som var inlagd på sjukhus? Ingen press eller så, men slutar ni inte upp kommer jag aldrig bli frisk, men aldrig säga upp mig. Vilken hämnd ändå: då får de dras med mig för evigt utan att någonsin se skymten av mig. Moahahahaha.