Forgot all about gladness - filled my being with sadness.

Jag är fortfarande helt förkrossad av försäkringskassans beslut att inte låta mig handledas i mitt skrivande. Det är mig en så stor sorg att jag knappt klarat att lyfta ett finger sedan jag fick beskedet. 

 

Sjukdomen jag lider av påverkar mitt jobb som lärare, så till den grad att jag inte klarar av att navigera i styrdokumenten, jag klarar inte av folksamlingar och är mycket ljudkänslig. Jobbet är således en destruktiv plats som mördar både självkänsla och självförtroende.

 

Att skriva, i lugn och ro med två fantastiska mentorer, var det enda jag såg fram emot och det enda jag fortfarande känner mig duktig på. Hur skrivandet kan ses som något annat än rehabilitering är en gåta. Jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till nu... vad är det för poäng med någonting?